De bästa konstfilmerna 2010

De bästa konstfilmerna 2010


Jag kan inte precis definera en konstfilm, men jag visste att jag såg en när jag såg dessa. De här filmerna är baserade på nogrann observation av betéende. De är inte mekaniska konstruktioner av olidlig spänning. De förlitar sig på att intelligens och empati ska uppskattas.

De kräver också skådespel av en precision som inte är behövligt i många massnöjen. De kräver regissörer med en klar ide av komplext syfte. De kräver nyansskillnader i ljuset och ljudet för att skapa en egen värld. Men mest av allt, kräver de sympati. Regissörerna bryr sig om sina karaktärer, och ber oss att se dem som individer, inte symboler i en viss genre. Det kräver att vi ser oss själva som individuella åskådare, inte "medlemmar i publiken". Det kan vara en intim upplevelse. Jag fann detta i dessa titlar, som inte var på någon av mina tidigare listor på grund av en eller annan anledning.


The Yellow Handkerchief

Det här är historien om tre osäkra lösdrivare som finner sig själva i att dela en stor Cabriolet och kör till New Orleans inte allt för lång tid efter orkanen Katrina. Bildens förare än en tonåring vid namn Gordy (Eddie Redmayne), som tivlar på det mesta han gör och verkar be om ursäkt bara genom att stå där.

På en närbutik på landbygden träffar han på Martine (Kristen Stewart), som flyr från sitt liv. Han säger att han kör mot New Orleans. Ingen anledning. Hon bestämmer sig för att följa med. De möter en tyst, reserverad man vid namn Brett (William Hurt), och hon tycker att han ska följa med. Utan någon särskild anledning. Nu har vi förutsättningar för en klassisk roadmovie. Tre främlingar, en omtalad destination, Louisianas småvägar, och en stor gammal Cabriolet.

William Hurt upptar det tysta centrumet i filmen. I många filmer uppfattar vi hans förtegenhet som dold intelligens. Här inser vi att han är ett blank papper, och att han kan dölja vad som helst. Kristen Stewart är en beundransvärd skådespelerska. Jag behöver inte hålla Twilight-filmerna emot henne. I film efter film visar hon sig vara en säker hand och en inbyggd kraft. Jag såg henne senast i Welcome to the Rileys, där hon spelade en förrymd tonåring som jobbade som strippa i New Orleans. I båda filmerna hade hon många scener med erfarna äldre skådespelare (Hurt, James Gandolfini). I båda var hon fast som berget. Historien om Redmayne, som spelar Gordy, är oväntad. Han passar utan problem in i rollen som den beniga, tveksamma 15-åriga killen från Louisiana. Nyligen fick jag veta att han är 27, en britt som gick på Eton, en veteran av Shakespeare och Edward Albee.

Under deras odyssé är anförtror de långsamt de andra sina hemligheter. De lär sig saker om sig själva, vilken är nödvändigt i sådana filmer, men är så långsamt och övertygande förmedlade att vi här förlåter dem.

Prasad gjorde en underbar brittisk film 1997, My Son the Fanatic. Jag har inte sett något av hans arbete sedan dess. Nu kommer det här. Eftersom karaktärerna är så långt ifrån livet från skådespelarna och regissören, är det här en skapelse utifrån fantasin. Som det måste vara. Slutet är en aning melodramatiskt, men skit samma. In med en gul näsduk, in med hundra.

Källa

Skrivet och översatt av: Jossan
• Diskussion är tillåtet, men inga kränkande eller rasistiska kommentarer. Tack!
• Länkar till bilder som inte släppts officiellt av filmbolagen raderas.
• Innan du ställer en fråga, läs igen vår FAQ. Din fråga kan redan vara besvarad och vi kommer då inte att svara på den igen.
• Svar på frågor skrivs i samma inlägg du kommenterar (förutom förfrågningar om länkbyten). Ska vi svara i din blogg, skriv det i din kommentar.
• Reklam raderas i de fall den inte skrivs i våra veckoposter.
• Spam raderas. Vi tvekar inte för att blockera IP-nummer vid upprepade spamkommentarer.
• Ibland kan det se ut som om din kommentar inte skickats. Oroa dig inte, den har troligen gjort det. Är du osäker så skicka den igen. Råkar det bli dubbla kommentarer raderar vi den ena.

Kom ihåg mig?
Namn


E-mail [dold]


URL


Kommentar